Livet

Ibland kommer det så nära.

Kanske är det för att man ligger hemma och är flunssig och allt man har är tid. 

Tid att vara snuvig. Trött. Irriterad. Ledsen. Och tacksam.

Tid att vila. Tid att sakna.

Tid att tänka på att det i mars blir hela fem år sen Moffa dog, på gatan bara, mitt i skolskenet.

Kanske kommer livet nära för att solen sken också den där vårvinterdagen när han plötsligt inte längre skrattade sitt stora bullriga skratt. 

Kanske är det därför solskenet inte bara känns ljust och välkomnande, som en början på något nytt.

Kanske kommer livet nära för att man har tid att tänka på sin Moffas kusin och bästa vän, han som bor på andra sidan jorden.

Han som föddes samma år som Moffa, och som i sitt senaste brev skrev att han börjat känna att hans kropp inte kommer att orka hur länge som helst. 

Kanske kommer livet nära för att man har tid att tänka på släktträffen i sommar, den som kommer att ordnas där på andra sidan jorden. Den som man antagligen inte själv kommer att kunna vara med på.

Kanske kommer livet ibland nära för att det är så otroligt orättvist.

För att en del ligger hemma i sina varma sängar och är irriterade över att vara förkylda, medan andra flyr för sina liv över förrädiska hav. För att en del vill strama åt villkoren för familjeåterföreningar medan andra tänker på släktträffar de kommer att missa för att de hoppas ha ett sommarjobb. 

Eller kanske kommer allt så nära för att livet ibland bara är just sånt. 

Det kommer nära.